tankevackande

Varje år anmäls runt 20 000 fall av misshandel mot kvinnor i Sverige. Det är dock viktigt att betona att mörkertalet bland dessa brott fortfarande bedöms vara skrämmande stort. Många feminister hävdar i dagens samhälle att kvinnovåldet är ett uttryck för ett patriarkat men är det verkligen så enkelt? Är det verkligen så att mannens makt - och ställningsgirighet uttrycks i våld mot det motsatta könet? Möjligheten finns.

Den tydliga skillnad vi tidigare sett mellan män och kvinnor är på god väg att jämnas ut och enligt min åsikt så tror jag att det idag handlar om att det manliga könet nu börjar känna av en allt större konkurrens från kvinnans sida och nu därför även uppfatta det motsatta könet som ett hot. Kanske är det den manliga instinkten som börjar tala för sig? Kan det vara möjligt att kvinnans ökade ställning i samhället uppfattas som ett så starkt hot att mannen nu måste börja försvara sin plats och visa sin makt i vårt i nuläget mansdominerande samhälle? Kan det vara så att mannen uttrycker sin makt och starka ställning i samhället genom att slå? Mycket möjligt.

Både män och kvinnor har sedan barndomen, som pojke och flicka fått lära sig att det finns tydliga åtskiljningar könen emellan. Pojkar får inte gråta och flickor ska vara duktiga. Samhället visar både män och kvinnor hur vi ska vara för att passa in i samhället och följer vi inte denna linje anses vi direkt vara ”konstiga”. Samhället visar hur mannen ska vara dominant, känslokall och aggressiv, hur den manliga stereotypen ska ta hand om sin kvinna och vara självständig. Män som medvetet eller omedvetet skiljer sig från denna stereotyp klassas direkt som omanliga. Samhällets fördömande ansikte är en stor bidragande faktor för mannens rädsla att inte passa in i den manliga stereotypen och på så sätt också en stor bakomliggande faktor för mannens inställning och beteende mot det kvinnliga könet. Kan det faktiskt vara så illa att det är samhällets mansförtryck som gör att mannen riktar sitt agg, sina instängda känslor utåt och slår?

Statistik betonar att vem som helst kan slå och vem som helst kan bli slagen. Högavlönad eller lågavlönad, fattig eller rik, det spelar ingen roll. Misshandel förekommer i alla olika samhällsmiljöer och jag personligen tror inte att man kan peka ut någon speciell grupp som gör sig skyldig till brottet. Slumpen, det är det som avgör.

Idag är det vanligt att många förknippar våld mot kvinnor med kultur och religion. Vi pratar om hur muslimska män förtrycker sina kvinnor och vi förstår inte hur kvinnorna kan acceptera att bära slöja och bli slagen av sin man var och varannan dag. Att många tycker/tror att kvinnor i vissa religioner och kulturer är förtryckta är dock inte så märkligt då omvärlden (ex. media) till största del visar oss denna bild. Vad många dock är helt ovetandes om är att de flesta misshandelsbrott begås av svenska män mot svenska kvinnor. Våld är alltid våld och att förknippa en viss religion och kultur med dessa brott är totalt orimligt. Som tidigare skrivit: vem som helst kan slå och vem som helst kan bli slagen, det är inget man kan förknippa en viss kultur eller religion med. Vår okunskap om andra kulturer och religioner har alltid bidragit till fördomar helt baserade utan grund.


Som tidigare beskrivit är mörkertalet av misshandelsbrott rysligt stort. Många misshandelsfall kommer aldrig upp till ytan och varför är det så? Varför är misshandlade kvinnor så otroligt rädda för att avslöja sin hemlighet? Varför blir att dölja misshandeln det absolut centrala i kvinnans liv? Jag tror att det till stor del handlar om rädsla, en rädsla för de konsekvenser som kan uppstå. Det handlar också om att samhällets skydd är för litet och när kvinnor i misshandelsrelationer inte får känslan av att de kan få tillgång till hjälp och skydd, hur ska de då våga säga ifrån och stå på sig? Ensam är inte stark och det behöver samhället inse.

Jag tror också att det handlar om skam. Kvinnor är helt enkelt för stolta för att erkänna sina nederlag. Detta bidrar till att misshandeln får möjlighet att bli en gemensam hemlighet som de båda gör allt för att dölja. Dessutom tror jag att ”konkurrensen” som så tydligt finns kvinnor emellan gör det svårare för kvinnor att erkänna sig svag och hjälplös. Kvinnor emellan visar tydligt på en ogrundad svartsjuka och en stark vilja att missunna andra kvinnor. Istället för att ta hjälp av varandra, låta andra lyckas, berömma och våga be om hjälp så konkurrerar vi istället med det egna könet. Istället för att bilda en stark enhetlig enhet som kan gå emot det manliga könet, konkurrerar vi med varandra och gör oss till oenhetliga sårbara individer. Istället för att tillsammans bli starka och stå på oss, ser vi ner på vårt eget kön och ger mannen än mer frihet att dominera över det kvinnliga könet. När vi själva tillåter det kvinnliga könet att bli förtryckt ger vi också männen i samhället friheten att göra detsamma. Vi kvinnor måste förändra vår syn på det egna kvinnliga könet och istället för att trycka ner och missunna andra kvinnor, låta dem lyckas, nå framgång och arbeta för att skapa en stark kvinnlig enhet.

Varför är det så vanligt att kvinnor stannar kvar i en misshandelsrelation? Jag tror starkt på att
kvinnor stannar i relationen eftersom att dem tror på en förändring. Dem vill inte riktigt inse att mannen dem förälskade sig i, mannen dem har barn med och har levt många lyckliga år med blivit en man med ett avskyvärt beteende. Dem håller kvar och tror på att han någon gång slutar slå. Jag tror att vi kvinnor, trots att många kvinnor idag är väldigt självständiga, kopplar samman uttrycket trygghet med en man. Utan man är vår trygghet försvunnen. Samtidigt: var ligger tryggheten i en relation av misshandel?

Kvinnor är så pass inställda på att vara duktiga, samhället ställer krav på kvinnorna och i vissa fall tror jag att kvinnor stannar kvar i relationen på grund av de känner skuld och beskyller sig själva och sina handlingar för att de den gången fick sig en smäll eller blev knuffade ner för trappan. "Kanske var jag för provocerande?" "Jag kanske bara skulle ha hållit tyst istället?" Det är nog också vanligt att misshandeln utöver det fysiska är psykisk eller att den fysiska misshandeln tär så otroligt på psyket att en kvinna som under en längre tid blivit nertryckt och ”mobbad” inte har resurserna att ta sig ur relationen.

Alkohol och droger är enligt mig helt klar utlösarenför misshandel, den faktor som triggar igång mannen och den faktor som gör oacceptabla handlingar helt plötsligt klassas som acceptabla. Enligt statistik är alkohol inblandat i 75 % av de våldsbrotten som begås. Alkohol är verkligen en utmärkt ursäkt för att han den där kvällen tappade kontrollen, spårade ut och gav dig en smäll. ”Han hade ju druckit, klart att han inte kan behärska sig då, när han inte dricker är han ju världen underbaraste.” När ska folk inse att ett okontrollerat beteende inte är OK bara för att man intagit alkohol? Om man begår oacceptabla handlingar vid bruk av alkohol borde man inte ens få använda det. Att slå någon är alltid fel, oavsett misshandlarens tillstånd. Angrip alkohol - och drogmissbruket och vi kan lättare angripa problem på andra plan!

Det som behövs för att förebygga våld mot kvinnor anser jag vara att visa samhället redan i unga år vad som är rätt och vad som är fel. Det är helt klart till stor del samhällets uppgift att visa människan vad som tolereras och vad konsekvenserna av en felaktig handling blir. Det är viktigt att föreläsa om ämnet och skapa en dialog och en diskussion ungdomar emellan. Vi måste få ungdomar engagerade och insatta i ämnet för framgångsrikt förebyggande arbete. Det kan även vara viktigt att arbeta förebyggande mot alkohol och droger då våldsbrott ofta begås i samband med intaget av något av dessa.

Samhället måste också arbeta effektivare för att skapa en trygghet för utsatta kvinnor. Kvinnor måste kunna uppleva en sådan trygghet i samhället att de vågar be om hjälp utan att vara rädda för vad konsekvenserna kan bli. Vi lever i Sverige, år 2009, ingen kvinna, ingen individ överhuvudtaget ska tvingas stanna kvar i en ohållbar relation på grund av rädslan att inte få stöd och skydd.

// Natalie